Ok, såhär är det...

Moln över Brunnsviken

(och moln i mej)

Det känns som om det är dags att jag berättar vad som upptar mitt liv just, nu när jag knappt orkar blogga eller lämna kommentarer hos er.

Sedan en längre tid har jag varit oerhört trött, nedstämd och håglös och jag har försökt komma på förklaringar till varför jag inte längre känt igen mej själv. Brist på solljus, en lång vinter, nya rutiner på jobbet...
Jag har inte orkat göra något hemma; disk, matlagning, städning och tvätt har min fina familj fått sköta om medan jag har legat och vilat. Träffa vänner eller ens ringa dem har jag inte klarat. Jag har lagt all energi på att kunna jobba.
För några veckor sedan började jag få ont i kroppen, en smärta som vandrade runt, i huvudsak i överarmar, fötter och låren. Till slut kände jag att jag måste få hjälp och jag bokade tid hos en läkare.

Jag har fått lämna blodprover för en ordentlig genomgång och eftersom jag nämnde att jag hade 18 fästingar vid ett och samma tillfälle i somras ska man också kolla om jag har borrelia.
Samma dag som jag var hos läkaren ringde min mamma och berättade att hon just fått en borreliadiagnos, mamma som också är en av alla jag inte orkat prata med och därför har hon inte vetat om hur jag mått.
När jag berättat om mina symptom känner hon igen dem alla och hon är helt övertygad om det är borrelia jag har.
Ännu vet jag inget och det är inte ens säkert att blodprovet kommer att visa på någon borrelia, även om jag hoppas det. Jag är i desperat behov av en diagnos i alla fall så jag vet varför jag, den i vanliga fall glada, pysslande och fixande människan, mår som jag gör nu.

Nu har jag varit oerhört personlig, mer än jag brukar, men jag känner att jag är skyldig några av er en förklaring till min tystnad. Jag är otroligt glad för de kommentarer ni lämnar på mina blogginlägg och de tar jag till mitt hjärta och vårdar ömt!
Er läser jag som alltid i mobilen på väg till och från jobbet så jag har koll på vad ni gör...

Tusen kramar till er alla!