22 maj 2013

Arg!


Miniblomma i minivas är min tröst idag!


Sedan i början av mars har jag varit "sjuk". Jag visste det inte utan fick vid ett läkarbesök, då jag ville ha hjälp med en enorm trötthet och ledbesvär, veta att min lever är sjuk.
Så följde en massa nya läkarbesök, provtagningar och teorier om vad jag drabbats av och efter sex veckor väntan fick jag äntligen göra en leverbiopsi. Svaret på den skulle dröja tre/fyra veckor.

Förra onsdagen, då det gått fyra veckor utan någon som helst kontakt, ringde jag kliniken och fick veta att biopsiodlingen inte var klar och att det kunde dröja ytterligare vecka innan de skulle få resultatet. Jag berättade då att jag definitivt inte mådde bra  och sköterskan tröstade med att det antagligen inte är cancer utan kanske bara en inflammation. "Antagligen, kanske"!

Under hela den här tiden har jag pendlat mellan hopp och förtvivlan, kanske mest förtvivlan...Jag har kämpat på med att jobba trots att nätterna varit fyllda av oro och med det svårigheter att sova, vi har inte vågat planera någon sommarresa, de få gånger jag gjort något någon kväll har jag varit helt utslagen dagen efter. Ja, mitt liv har sett helt annorlunda ut än tidigare...Och det svåraste är att jag inte har något att förhålla mej till; ska jag få en spruta som botar inflammationen eller ska jag behöva någon form av livslång behandling? Måste jag ställa om mitt liv eller kommer det bli som förut igen?

Sedan igår har jag varit hemma från jobbet, tröttheten och oron har till slut blivit övermäktig och jag orkar inget.

Idag vaknade jag arg och började tänka att de slarvat bort mitt prov, att de glömt att höra av sig och jag ringde kliniken. Argare blev jag när sköterskan berättade att de haft provsvaret ett par dagar! Ett par dagar! Jag har berättat vad denna väntan gör med mej, men det tycks ingen komma ihåg.
Hon sa att hon skulle be läkaren ringa upp för att ge mej besked om provet.

Jag kände mej glad, rädd, lättad...nu skulle jag äntligen få veta! Och jag bar med mej telefonen överallt.
Jodå, telefonen ringde...det var sköterskan som sa att doktorn tyvärr inte kunde ringa mej för det var så mycket annat som kommit emellan!

Och jag vill bara skrika! För dem är jag ett personnummer i raden, inte en människa i olidlig väntan på en diagnos, en människa som behöver något att förhålla sig till och jag blir galen över hur det fungerar.

Nu hoppas jag att de ringer i morgon förmiddag. Jag ska ge dem tid fram till lunch och har jag inte hört något då kommer jag ringa själv. Igen!
Det ska väl vara själva f_n att man måste hålla på så mycket själv, fast man egentligen inte orkar.

Se till att vara frisk om du ska bli sjuk!


5 kommentarer:

  1. Sitter här och känner gråten i halsen när jag läser vad du skriver...Detta är inte okey, detta är rent ut sagt åt helvete. Känner verkligen med dig och tror jag förstår lite av vad du går igenom. Att vänta,vänta,vänta och vänta på ett besked som man både vill ha och är livrädd för är vidrigt. Man är så utsatt och liten när man är sjuk och inte vet vad det är :( Bra att du blir förbannad för det har du all rätt att vara, mycket bättre än att bli fullständigt förkrossad.
    Massor med tankar om förändring och vändning till dig och din familj.
    Kram Annika

    SvaraRadera
  2. Detta är verkligen inte okej. Att ha provsvaret men inte förmedla det. Klart du är arg!
    DU får väl åka dit till kliniken och hoppa jämfota till de ger dig svaret.

    Du vet att jag tänker på dig.
    Kramar

    SvaraRadera
  3. Uuut me det bara!!! Det är precis så det är, blir man sjuk är det säkrast att man är frisk först så man orkar med allt, för man får bannemej göra allt själv! :/

    Jättetråkigt att höra. Du har hamnat mellan stolarna. Men Lena, OM det skulle vara något allvarligt (gud förbjude) så hoppas jag verkligen inte de tar det på telefon. Då kallar de in dig tror jag. Så frågan är om det ändå inte är lite positivt att du väntar svar på telefon. Om man nu ska orkar se på det så...

    Stor styrkekram!

    SvaraRadera
  4. Nej du Lena, det här är inte okej! Du ska INTE snällt vänta utan åk dit och KRÄV att bli behandlad som en människa. Jag skulle inte bara vara arg, jag skulle vara galen! Det här är anmälningsbart. Jag har själv varit med om att de glömt bort att ge provresultat. Då var jag ung och trodde att så länge de inte hörde av sig så var allt okej. Fyra år senare när jag åker in akut för magproblem, magproblem som jag sökte för från början, konstaterades bråk på magmunnen. Ett bråk som fanns redan fyra år tidigare. När de undersökte saken visade det sig att ingen hade kollat bilderna. Hade jag fått besked fyra år tidigare hade mycket lidande kunnat förhindrats. Istället fick jag gå fyra år till med magproblem från och till. Tur att det inte var cancer... Tre månader med Losec och så var jag botad. Fyra år - tre månader! Ställ krav!
    Bamsekramar Hélena

    SvaraRadera
  5. Usch Lena Lena
    Jag lider verkligen med dig.samma sak med mig när jag väntade på svar angående ev cancer i lever fläck,skulle ta 4-5 veckor och efter 8 fick jag ringa själv utan resultat.Klart att tankarna hinner att gå en hel del under tiden!
    Man blir galen av att ens öde ligger i någon annans händer.
    Hoppas att dom ringer snabbt nu och att dom ger goda resultat,så att du kan slappna av och vila och bara koncentrera dig på att bli piggare nu utan oro för ex cancer....

    Kämpa på du fina

    SvaraRadera

Tack, fina du, för att du tänker om mitt inlägg!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...