Vad händer om det ligger en stor bit lera på ett bord i ett rum där det finns människor mellan 1,5- 2,5 år?
Det kan man inte veta och det är det som är så härligt med mitt arbete, att faktiskt inte veta hur de tar sig an olika material.
Den är gången började några av dem krafsa i leran, skrapa bort små bitar. En del hamnade på golvet och oj, vad härligt det var att trampa med bara fötter i det!
Den var tung också, lerklumpen, nästan så det inte gick att lyfta den...men med alla krafter lyckades barnen...
De jobbade länge med den stora biten......och när det inte var intressant längre gick de därifrån.
Vad händer om man då delar leran i flera bitar och ställer fram en burk med tunna sugrör?
Jo, om man är nästan 2 år så vet man att sugrören går att sticka ner i leran, man kan också upptäcka att det går att sticka sugrören genom leran. Det går inte att använda för mycket kraft, då böjs sugrören, utan man måste vara lätt på handen. Lätt som en plätt förstås, om man nyss fyllt 1 år!
Om man är ett nyfiket barn kan man prova att täcka hela ytan med sugrör, så tätt, tätt att det inte går att få plats med fler...då börjar man om igen...många gånger!
Så här har jag det mest varje dag när jag umgås med kompetenta och nyfikna små människor. Ingen dag är den andra lik, vi vet sällan vad den ska ge oss. Det enda vi vet är att vi ska lyssna på, följa med och utmana barnen i deras drivkraft att utforska den lilla OCH samtidigt så stora världen de är födda i.
Jag förundras varje dag över hur fantastiskt arbete jag har! Nu går jag dit och undrar vad fantastiskt jag får vara med om!
Så här har jag det mest varje dag när jag umgås med kompetenta och nyfikna små människor. Ingen dag är den andra lik, vi vet sällan vad den ska ge oss. Det enda vi vet är att vi ska lyssna på, följa med och utmana barnen i deras drivkraft att utforska den lilla OCH samtidigt så stora världen de är födda i.
Jag förundras varje dag över hur fantastiskt arbete jag har! Nu går jag dit och undrar vad fantastiskt jag får vara med om!
