15 maj 2013

Onsdag


Ja, de mår gott i ny jord och ompysslade

Förra året var platsen där rabarbern växer en enda stor yta av högt gräs där det växer en gigantisk vinbärsbuske och klättrande hallon. Grannen säger att det är hans buskar, jag vet inte om det stämmer, men nu har jag bestämt mej för att hålla sidan som vätter mot vår altan fri från gräs och hallonrevor. Jag pratar om en yta som kanske är en gånger två meter och hälften betraktar jag som min. Det var också där jag mitt i förra sommaren hittade en Hortensia och så snart den skjuter skott (om den överlevt vintern) ska den flyttas till surjordsrabatten.




Nu något helt annat! (ganska tråkig läsning, men för mej betyder det mycket att "skriva av mej", och ett sätt att komma ihåg längre fram).




Verkligheten har hunnit ifatt mej. Fram till nu har jag (kanske) lyckats hantera all oro och rädsla som funnits i mej allt sedan början av mars. Jag har jobbat nästan som vanligt, försökt boosta mej med fint och vackert och verkligen ansträngt mej för att fokusera på det som gör gott i mej.
I morse vaknade jag och kände mej på gränsen till ett totalt sammanbrott...
Två nätter med i princip obefintlig sömn sätter förstås sina spår.
Jag har pratat med sjukhuset och jag kan få vänta ytterligare någon vecka på svar om vad biopsin visade- "troligtvis inte cancer utan kanske en inflammation", sa sköterskan jag pratade med. Vet inte hur jag ska tänka om det?! Hon hörde säkert desperationen i min röst och försökte trösta.
Jag provar att skingra tankarna genom att fixa lite smått i trädgården, men jag kommer hela tiden på mej med att inte kunna släppa oron. Den poppar upp hela tiden och lämnar inte många sekunders vila.

Om du läst ända hit är jag ber jag om ursäkt att för att jag kanske varit plågsamt uppriktig, bloggens syfte var ju absolut inte att den skulle skildra sjukdomar och elände, och det var nog inte därför du började läsa den. Jag skulle ju bara skriva om vackert i mitt liv! För det finns förstås också i hög grad.
Nu är den mer Vardag än Vit och så får det nog vara ett tag.

Kramar i mängder till er alla!




4 kommentarer:

  1. Vet du Lena, du har all rätt att "klaga" och skriva om din oro. Jag blir inte ett dugg avskräckt eller tycker att du är tråkig. Livet är inte bara vackert utan också jobbigt emellanåt. Jag önskar bara att jag hade klokare ord att ta till och att jag kunde hjälpa dig på något sätt. Hoppas så att du får svar snart för att leva i ovisshet är det absolut värsta. Jobbiga besked kan man börja bearbeta men inga besked får en bara att grubbla.
    Sänder all min energi till dig!
    Kramar Hélena

    SvaraRadera
  2. Styrkekramar från Mariefred.
    Bra att du kan fokusera på ngt annat ibland. Vi kanske kan ses ngn dag. Kram Ann och Pelle.

    SvaraRadera
  3. Men snälla nån, förstår de inte att det är omänskligt att vänta så länge? Hur bra är det att gå med en inflammation i levern vecka ut och vecka in, om det nu är det dom tror att det kan vara? Det kan ju få allvarliga konsekvenser att gå med den anspänningen och oron som du (så klart) går med. Om du själv inte orkar trycka på mer för att få ett svar kanske någon i din närhet kan göra det åt dig. Att inte sova är som tortyr så du har all rätt att känna dig "ur form".

    Många kramar fyllda med styrka och omtanke till dig!

    SvaraRadera
  4. Livet med bloggen handlar ju inte bara om en dans på röda rosor, det finns ju en verklighet också. Den har ju en tendens att gå upp o ner för oss alla- i tid o otid, kämpa på min vän!

    kramen

    SvaraRadera

Tack, fina du, för att du tänker om mitt inlägg!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...