Jaha, så var det en ny vecka igen.
Och måndag, den dag jag har för återhämtning, den viktiga dagen som så småningom får mej helt på fötter igen.
Jag brukar ägna den åt sådant som stillar hjärtat och ett av sätten är att jag får prata av mej hos en som verkligen lyssnar och som ställer de där frågorna som tvingar mej att tänka nytt.
Det känns som om det finns ett slut, att jag efter två år äntligen kan landa i trygghet igen. Inte så att jag någonsin blir friskförklarad, risken finns alltid för återfall, men jag har kanske bättre beredskap för vad som händer mej då. Och det är kanske inte så farligt?!
Ett annat bra sätt att stilla hjärtat är att på andra sätt ta hand om sig och denna helg har jag äntligen gjort något jag längtat efter; jag har åkt längdskidor.
På de där skidorna jag köpte för två år sedan, men inte förrän nu har vi tillräckligt med snö så det finns spår att åka i. Det var skakigt, svettigt och ovant, men så härligt!
Nu hoppas jag på lite mer snö, så spåren håller. Jag behöver träna lite mer innan jag vågar ge mej på de där mer utmanande banorna, de som går i skogen, med backar och utförslöpor.
Strax ska jag ge mej iväg. Innan jag får prata om mej med den som lyssnar så bra ska jag försöka hinna med ett besök hos pappa, det stillar också oroshjärtat att se att han har det bra!
Nu önska jag er en fin vecka, den sista i januari!
Kramar/ Lena
