Vilken eftermiddag!
Var på väg hem från arbetet, på spårvagnen insjuknade en 10-årig pojke. Han började krampa och var inte kontaktbar när jag kom fram till honom.
Jag var absolut inte närmast, en kvinna bredvid uppmärksammade mej på att pojken inte mådde bra och det var fler som sett honom där han satt ensam, men ingen annan än jag reagerade. En kvinna frågade om hon skulle ringa ambulans medan jag försökte prata med barnet och eftersom jag trodde han hade ett epilepsianfall sökte jag efter epilepsinålen. Jag fann ingen och bad kvinnan se till honom medan jag sprang genom vagnen och frågade efter någon med sjukvårdsskunskaper, jag insåg att han var illa däran.
Ingen kunde hjälpa till och just innan tåget skulle lämna stationen vi var vid lyckades jag larma föraren. På väg tillbaka till vagnen där pojken var passerade en joggande kvinna mej och hon frågade vad som hänt och när jag berättade, sa hon att hon var sjuksköterska och sprang in i vagnen.
Just där vi stannat finns en vårdcentral och en man gick in där för att be om läkarhjälp. När sjuksköterskan hörde detta skrek hon att de måste ta med akutväskan för pojken hade hjärtstillestånd!
Jag sprang in på vårdcentralen och hörde någon sjuksköterska där säga att hon ringt på doktorn! Jag sa att barnet inte kunde vänta, de måste komma NU och ta med akutväskan!
Det blev lite fart, jag hörde en av vårdpersonalen ringa ambulans igen och kräva Prio 1, man hade sett att pojken hade ett dränage från en bandagerad mage, och efter ytterligare ett tag hade man via pojkens mobil fått kontakt med mamman som berättat att han hade njurproblem (nyopererad?)
Det tog ett tag innan ambulansen kom, jag hindrade en buss från att blockera vägen för den och när han bars ut på båren till ambulansen såg jag att han tittade - de kunde inte prata med honom, men han såg ut att vara vid medvetande, det var han knappt när jag mötte honom först!
Hade tänkt vänta på den joggande sjuksköterskan och be henne berätta vad hon tänkt, men jag var så uppskakad och gråtig att jag bara ville hem. Just utanför min port mötte jag min man och föll i gråt! Så otroligt obehagligt och så skönt att jag reagerade som jag gjorde. Hade tåget åkt vidare hade vi inte mött en joggande sjuksköterska och inte stannat utanför en vårdcentral!
Läste efteråt om njurvikt och symptomen på akut njursvikt stämmer väl med de symptom pojken uppvisade.
Och sedan åkte vi och köpte en VIT soffa! Förfärligt egentligen!
Var på väg hem från arbetet, på spårvagnen insjuknade en 10-årig pojke. Han började krampa och var inte kontaktbar när jag kom fram till honom.
Jag var absolut inte närmast, en kvinna bredvid uppmärksammade mej på att pojken inte mådde bra och det var fler som sett honom där han satt ensam, men ingen annan än jag reagerade. En kvinna frågade om hon skulle ringa ambulans medan jag försökte prata med barnet och eftersom jag trodde han hade ett epilepsianfall sökte jag efter epilepsinålen. Jag fann ingen och bad kvinnan se till honom medan jag sprang genom vagnen och frågade efter någon med sjukvårdsskunskaper, jag insåg att han var illa däran.
Ingen kunde hjälpa till och just innan tåget skulle lämna stationen vi var vid lyckades jag larma föraren. På väg tillbaka till vagnen där pojken var passerade en joggande kvinna mej och hon frågade vad som hänt och när jag berättade, sa hon att hon var sjuksköterska och sprang in i vagnen.
Just där vi stannat finns en vårdcentral och en man gick in där för att be om läkarhjälp. När sjuksköterskan hörde detta skrek hon att de måste ta med akutväskan för pojken hade hjärtstillestånd!
Jag sprang in på vårdcentralen och hörde någon sjuksköterska där säga att hon ringt på doktorn! Jag sa att barnet inte kunde vänta, de måste komma NU och ta med akutväskan!
Det blev lite fart, jag hörde en av vårdpersonalen ringa ambulans igen och kräva Prio 1, man hade sett att pojken hade ett dränage från en bandagerad mage, och efter ytterligare ett tag hade man via pojkens mobil fått kontakt med mamman som berättat att han hade njurproblem (nyopererad?)
Det tog ett tag innan ambulansen kom, jag hindrade en buss från att blockera vägen för den och när han bars ut på båren till ambulansen såg jag att han tittade - de kunde inte prata med honom, men han såg ut att vara vid medvetande, det var han knappt när jag mötte honom först!
Hade tänkt vänta på den joggande sjuksköterskan och be henne berätta vad hon tänkt, men jag var så uppskakad och gråtig att jag bara ville hem. Just utanför min port mötte jag min man och föll i gråt! Så otroligt obehagligt och så skönt att jag reagerade som jag gjorde. Hade tåget åkt vidare hade vi inte mött en joggande sjuksköterska och inte stannat utanför en vårdcentral!
Läste efteråt om njurvikt och symptomen på akut njursvikt stämmer väl med de symptom pojken uppvisade.
Och sedan åkte vi och köpte en VIT soffa! Förfärligt egentligen!
Jag tycker att det du gjorde var mycket rådigt, vet inte hur jag själv skulle reagera i en sådan situation. Du/ni är värda soffan! Men håller med om att sammanhanget kanske gör att det känns lite konstigt, men, bra gjort!!
SvaraRaderaSUPERHJÄLTE!!!
SvaraRaderaSådant tar på krafterna. Vilken mailadress har du? Jag har fått foton på Lena som arbetat med dig. KRAMAR Ann
Usch så uppskakande! Men vilken tur att du var där i rätt ögonblick, verkligen bra gjort! Det är många känslor som rusar i kroppen efter en sådan händelse! Men du... klart du var värd soffan även om jag förstår att det kan kännas fel i sammanhanget men det ena tar ju inte ut det andra... om man säger så!
SvaraRaderaTrevlig helg!
Irene
Min rådiga fru.
SvaraRaderaInte utan att även jag blir stolt, även över soffan!!