Ostyriga pärlisar och barn

Vilda och vackra

Jag gillar när växterna verkligen lever sitt egna liv, när jag inte kan tämja dem. Jag har ju skrivit att jag gillar bedagade tulpaner också, när de sjunger på sista versen. Likaså tar jag alltid bort stödpinnarna på orkidéerna för att jag vill ha det där lite vilda uttrycket.

Har funderat lite över varför det är på det viset, att jag har en fascination för det växande som gör som de vill, som ser ut att må bra av att jag släpper dem lite lösa, att jag gillar det lätt kaotiska och jag har kommit fram till ett svar!

Jag ser gärna så på mitt förhållande till barn (och andra människor också, för den delen). Jag gillar när de växer som de vill utan att de ser några begränsningar för att ta för sig av livet. Jag mår bra av att de vill utvecklas och utmana sig själva, att de tror att de kan. Min roll är, som med växterna när jag vattnar dem, att symboliskt vattna dem med respekt och vara ett tryggt bollplank när de provar sig fram, när de erfar nytt och jag mår bra av att få upptäcka nya sidor av livet tillsammans med dem.

Ser  ni kopplingen, eller kan jag vara helt fel ute?

Torsdagskram till er alla!