När jag för tre somrar sedan såg kollohuset och dess trädgård blev jag fullständigt betagen. Att få leva i en så fin miljö måste göra människan lycklig!
När vi sedan fick möjlighet att köpa huset träffade vi Erik.
Erik som hade haft huset sedan 1967 och sett barn och barnbarn växa upp där, Erik som kände huset utan och innan. Nu hade han köpt ett hus med en tomt 10 gånger större än denna för att kunna odla än mer, men jag tror han tyckte det kändes lite vemodigt att lämna detta.
Han visade oss, mycket stolt, runt. Pekade ut växter och jag nickade nog bara, ville inte inför varje vacker planta visa min okunskap. (ni som följt mej ett tag vet att jag inte kan, kunde, någonting).
I äppelträdet hängde det snören med öglor. Där brukade han fästa flaskor med Sockerdricka när barnbarnen skulle komma. - Som Pippis sockerdrickaträd, ni vet!, sa han.
Första dagen huset var vårt åkte vi dit, tog ner tillsalu-skylten och gick runt i trädgården. I äppelträdet hängde sockerdricka! Till dotterns förvåning och förtjusning!
Jag tänker ofta på Erik, undrar vad han skulle tycka om trädgården nu. Gräsmattan är inte längre så grön och ogräsfri som den en gång var, stenpartiet överfullt, ett äppelträd har dött för oss, odlingsbädden mindre...
Kanske skulle han ändå glädjas över att hans ynka få jordgubbsplantor givit oss ett stort jordgubbsland, att hans fina rosa pion fått sällskap av vita pioner, att rhododendron verkar fått nytt liv, att vi nyttjar det fina växthuset...Kanske skulle han bli glad av att jag verkligen FÖRSÖKER ta hand om trädgården...
Erik!
Grenen på fotot satt på altanväggen, den där dagen vi först såg huset. Jag minns det så väl för i grenen satt en sån där mjuk plasthöna, ni vet?! Helt galet!
Grenen försvann..men igår hittade jag den under altanen. Jag satte upp den på samma vägg och dekorerade på mitt sätt!
Ha det fint, ni fina!
Åhh, vad fint att ta fram grenen igen och skapa de gamla minnena som Erik en gång hade.
SvaraRaderaJag tror säkerligen att han är mycket nöjd med er strävan att få det så som ni vill ha det. Det är inte alltid så lätt att hålla efter när någon med mycket gröna fingrar samt mer tid har haft det innan.
Kram Teres
Men himmel vilken text.. blir nästan gråtfärdig.. hihi.. Så mysigt skrivet :) Jag tror Erik är glad över att du försöker, på ditt sätt. Så himla gulligt av honom att hänga sockerdricka i trädet till dagen då ni kom dit. Det ska jag minsann lägga på minnet. En dag ska jag också hänga sockerdricka i vårt äppelträd, när mitt kommande syskonbarn (som än jäser i mammans mage) är så pass så han förstår "sockerdricka-trädet". Lär ju dröja några år, men jag ska komma ihåg det!! :D
SvaraRaderaHa en mysig söndag!!
Vilken gullig historia, sockerdricka i träden! =)
SvaraRaderaHa en härlig kväll, vännen!
Kram kram
Å vad fint! Jag tycker att ni är jätte aktsamma om er fina kolloträdgård.Läser en bok nu av Carin Gerardsson och bla annat är en del om Stockholmskollonilotter,att det fanns så många trodde jag inte ( om det nu inte är fiction) men det var en hel del bla på Söder och på massor av felr ställen som jag inte kommer i håg nu...jag tänkte på er när jag läste om just detta!
SvaraRaderaHe det gott Tessan/hemmakär
Hej!
SvaraRaderaJag tror att han är glad för er skull. Vi är ju alla olika och det ena behöver inte vara sämre än det andra. Vi gör bara på lite olika sätt.
Ha det nu riktigt skönt i din fina trädgård.
Kram Camilla