...jag måste nog blogga lite också!
Bilden är tagen med självutlösare (därav den obefintliga skärpan) på balkongen till hotellrummet i Playa del Ingles. Så där såg det ofta ut på eftermiddagen när jag just kommit från poolområdet och den underbara solen som värmde mej varje dag.
Jag har inte bloggat på länge, tappade lust, ork och fina saker att blogga om. Och ändå har jag saknat det...
Ett viktigt skäl är att jag varit rädd att "spilla" lite trista detaljer om mig själv, för såna finns det en hel del av, och jag vill ju att detta ska vara en feelgoodblogg. Jag tänker ändå vara personlig nu så är det gjort sedan och kanske kan jag framöver skriva gott.
Det riktigt jobbiga är att jag ju faktiskt inte mår särskilt bra...sjukdomen> är på många vis snäll mot mej, men en envis och förlamande trötthet finns där alltid. En trötthet som ingen god sömn i världen råder på och med den följer också en viss uppgivenhet och jag faller ner i ett ledsenhål för att det är så.
Tröttheten finns där hela jobbveckan och förföljer mej i helgerna om jag inte tar det riktigt lugnt.
Igår hade jag en fantastisk heldag på Fotografiska med min mamma och det betyder att denna dag gått i ett mycket långsamt och trött tempo, där jag måste lyfta mej i håret för att få något gjort. Och detta är ju inte den Lena jag varit eller vill vara.
Och så oändligt svårt för andra att förstå! Och kanske ännu svårare för mej att acceptera!
Ganska länge nu har jag känt mej tillfreds med det mesta, jag har hittat jobbglädjen igen, jag gillar vår snövita värld, familjen skänker glädje och trygghet. Och kanske det viktigaste; sjukdomen skrämmer mej inte längre och jag har till viss del accepterat att jag har den.
Det finns ingen lösning på trötthetsbekymret heller såvida jag inte tillhör de 20% som kan tillfriskna. Att bli sjukskriven helt eller delvis igen är definitivt ingen lösning jag skulle må bra av...
SÅ, nu är det gjort och jag hoppas jag kan lägga detta åt sidan och återkomma med gamla vanliga jagochvitt- inlägg!
Kramar till er alla / Lena
Kul att höra från dig!
SvaraRaderaNä, det är säkert så att ingen annan kan förstå hur din trötthet känns och påverkar dig. Hoppas bara du hittar sätt att hantera den, sätt att förhålla dig.
Här har vi lite vitt nu och väldigt blåsigt.
Kram
Välkommen tillbaka fina du!!
SvaraRaderaÅh, jag känner igen så mycket ska du veta... Även om vi har helt olika ursprung. Väldigt mycket det där med tröttheten och att det är så svårt för andra att förstå... Jag har nu börjat acceptera mig som jag är men det tog tid och tar tid... Varför kan inte jag, alla andra kan ju, varför klarar jag inte av, osv?? Så tänkte jag.
Det kommer lösa sig med tiden, saker faller på plats, det gör det, helt övertygad.
Måste säga att jag är mycket imponerad av din styrka och din modighet i allt detta, resor på egen hand, hela lchf -grejen mm. Du orkar och kan mer än du tror. Se vad du har gjort och klappa dig på axeln!
KRAMAR i massor!
Stor Kram Lena!
SvaraRadera